Vi har nog alla känt hur en enda negativ kommentar kan etsa sig fast, trots att vi fått flest positiva. I det här inlägget berättar jag om en sådan kommentar – hur den speglade en gammal känsla av skam, men också hur jag valde att möta den på ett nytt sätt. För när vi förstår och accepterar våra triggers, kan vi börja läka.
“Det är inte riktigt min smak. Jag tycker inte om den.”
Din dotter, som nyss var så stolt och lycklig, känner plötsligt hur skammen sköljer över hela kroppen. Hon blir ledsen, men säger inget. Istället bekräftar hon sin väns åsikt och säger:
“Ja, du har rätt. Den är faktiskt skitful.”
Därefter bestämmer hon sig för att sluta rita, för gott.
I hennes värld är det inte bara teckningen som inte duger. Det är hon själv.
Om det här var en verklig historia om ditt barn, hur skulle du känna dig?
Jag hade blivit förkrossad. Förkrossad över att mitt barn inte berättade för mig vad som hänt eller hur hon kände sig. Förkrossad över att en annan persons åsikt kunde ta ifrån henne något som gav henne så mycket glädje och lugn.
Varför berättar jag det här?
Jo, för den där flickan som slutade rita abrupt efter en negativ kommentar – det är jag.
Jag älskade verkligen att rita som barn. Det var mitt sätt att finna trygghet och lugn när livet omkring mig kändes stökigt. Men en dag fick jag en kommentar som tog bort allt det där. Eftersom jag aldrig hade fått lära mig att prata om känslor, vågade jag inte berätta för någon hur ont det gjorde. Skammen åt sig in i mig, och jag lovade mig själv:
“Jag ska aldrig mer rita. Jag är sämst i världen.”
Little Hearts och att hitta tillbaka till skapandet
När idén om Little Hearts föddes – inspirerad av min älskade dotter – hade jag inga resurser att anlita en illustratör. Men jag hade inte heller ritat på nästan 30 år, så att sätta mig ner och försöka själv kändes inte som ett alternativ. Istället började jag laborera med AI-verktyg, och det var som att min själ vaknade till liv.
Jag kunde få en vision i mitt huvud och förvandla den till verklighet, direkt! Min kreativa sida, som legat begravd så länge, väcktes till liv igen. Jag såg plötsligt tusen möjligheter framför mig. För första gången i mitt liv började jag drömma om att skapa något meningsfullt, något som ger både mig och andra glädje.
Men att skapa med AI har sina utmaningar. Jag märkte snabbt att verktygen är programmerade utifrån stereotypa normer – smalhet, vithet och könsstereotypiska bilder. Det krävdes mycket för och efterarbete för att bryta igenom dessa begränsningar och skapa något som speglar verkligheten.
Min ambition har alltid varit att barn ska kunna känna igen sig i bilderna. Att de ska känna sig sedda – i sina känslor, i sina unika personligheter.
Forskning visar att barn mår bra av att spegla sig i andra barn, både vad gäller känslor och utseende. När de kan identifiera sig med andra blir deras självkänsla och sociala förmågor starkare. Det hjälper dem att sätta ord på sina känslor och känna sig trygga i sina relationer. Enligt forskning.se är denna förmåga att förstå och tolka både sina egna och andras känslor, även kallad mentalisering, avgörande för barnens utveckling.
Den negativa kommentaren
När jag lanserade Little Hearts fick jag fantastisk feedback! Jag fick meddelanden från föräldrar och pedagoger som berättade hur korten hjälpt dem i deras vardag. Jag kände mig så oerhört rörd, tacksam och stolt.
Och så kom den. En negativ kommentar. Från en person jag ser väldigt mycket upp till.
För några sekunder rasade hela min värld. Jag kände hur skammen sköljde över mig, precis som när jag var liten. Rösten från förr dök upp: “Jag är sämst i hela världen. Jag borde lägga ner det här”
Kommentaren handlade om att bilderna på korten kändes “glitchy”. Jag var tvungen att kolla upp ordet. Det betyder något i stil med “tekniskt fel”, "defekt", eller “något som inte fungerar perfekt”.
Och när jag tänkte efter kände jag: Ja, men precis! Det är ju exakt det jag vill förmedla med allt det här – att se bortom perfektion.
Våra bilder är absolut inte perfekta, och det är de inte menade att vara. För jag är inte perfekt. Perfekt, vad är det ens? Men de är bra nog för att både barn och vuxna ska kunna använda dem som verktyg för att prata om känslor och känna igen sig – för dem som ser ett värde i det.
Och det är helt okej att inte alla tilltalas av det här. Det måste få vara så. Alla har rätt till sina åsikter, och jag uppskattar verkligen modet hos personer som vågar ge ärlig och konstruktiv kritik. Men jag kan inte låta den kommentaren få mig att lägga ner eller känna mig otillräcklig – inte den här gången.
Jag ser att det finns massor av utvecklingspotential här, och jag välkomnar all feedback som kan hjälpa oss att bli bättre – utan att sträva efter någon slags perfektion.
Ju mer jag tänker på ordet glitchy, desto mer älskar jag det – haha! Det fångar allt det där som gör oss mänskliga, unika och operfekta på bästa sätt.
Let's be glitchy and proud! 🎉
Kraften i att skifta fokus
Efter att jag låtit alla känslor kännas tog jag en stund och tänkte jag på all positiv feedback jag fått om korten och det vi gör.
- Jag kom att tänka på flickan som sa: “Pappa, pappa! Kolla, hon ser ut som jag!” och pekade på en av bilderna med glittrande ögon.
- Jag tänkte på mamman som berättade att korten lett till djupare samtal med hennes son än de någonsin haft förut.
- Jag tänkte på den 8-åriga flickan som berättade att hon upplever mobbing i skolan. Hur hon, valde ett kort att ha med sig i sin väska – ett kort som påminner henne om att vara stolt över sig själv, oavsett vad andra säger.
- Jag tänkte på min yngsta dotter, hur hon innan hon fyllt två, hade ett utbrott i köket och inget jag sa eller gjorde kunde trösta henne. Istället sprang hon till bokhyllan, hämtade affirmationskorten, hällde ut dem på golvet, tog upp ett kort med ett barn som var argt och sa: “ARG!” Jag frågade: “Är du arg?” Och plötsligt svarade hon: “Ja.” Sedan tog hon fram ett annat kort, pekade på det och sa: “GLAD!” och log. Sedan satt vi där och drog kort, och hennes utbrott avtog direkt när hon fick känna igen sig i en bild och sätta ord på känslan.
- Sist tänkte också på min äldsta dotter och den otroliga transformation jag ser i henne. Hur hon länge led av osäkerhet och ångest. Hur jag kämpade och var förkrossad över att jag inte visste hur jag skulle hjälpa henne. Och hur jag nu ser henne sprudla i sitt kreativa esse. Hur hon berättar för mig om sina känslor, sätter ord på allt – ofta bättre än jag själv. Hur hon lyser!
Då kom jag ihåg: Jag behöver inte mer bekräftelse än så här. Jag älskar det jag har skapat!
Det är mycket lättare att skylla på den som triggar oss än att ta ansvar för våra egna känslor. Men vi kommer att möta samma situationer om och om igen tills vi vågar stanna upp och fråga oss själva: Vad är egentligen grundorsaken till min reaktion och känslor i det här?
Det kommer alltid finnas människor som inte gillar oss eller det vi gör. Först när vi är okej med det kan vi fullt ut följa våra hjärtan – utan att ursäkta oss.
Så ja, vi är glitchy – och vi är stolta över det. Perfektion är överskattad, och livet är mycket vackrare när vi vågar vara oss själva.
Snälla, snälla du – var stolt över dig själv och allt som är du.
För du är fantastisk. 🌟
Precis efter att jag hade skrivit det här dök de här texterna upp i mitt Instagramflöde. Det kändes som att de talade rakt till mitt hjärta och satte ord på det jag själv försökte uttrycka. Så mitt i prick, så vackert beskrivet av författaren Diego Perez, @young_pueblo.
