AI som ett kreativt verktyg

Vi lever i en tid där tekniken utvecklas snabbare än mänskligheten någonsin tidigare har upplevt. Det väcker nyfikenhet men också oro, frågor och rädsla. Det är helt mänskligt. 

Jag var själv skeptisk och livrädd för AI i början.

Men ganska tidigt bestämde jag mig för att inte stå vid sidan av och titta på när AI blev mer tillgängligt för oss vanliga. I stället började jag försiktigt utforska.

Med frågan:
”Om detta ändå är här nu, hur kan jag använda det till något meningsfullt?”

Superkänslorna börjar inte i AI.
De börjar i mig. I mitt liv. I mina barn. I samtal, i tystnad och i känslor som länge behövde få ett språk.

Idén kom till mig som en blixt efter en lång period av inre arbete.
Jag hade själv behövt bli vän med tunga känslor, sådana vi ofta vill trycka bort.
Och jag märkte något viktigt. Känslor vi inte vill känna tenderar att växa i motståndet.

Så jag började göra något annat. Jag började lyssna.

För mig och mina barn blev det mycket lättare när känslorna fick ett namn, en form, en färg och till slut en superhjältemantel.

För då förändrades något. Om en känsla bär en mantel betyder det att den inte är där för att skada, utan för att hjälpa. Som en signal. En budbärare. En hjälte, även när den är tung att bära.

Om AI i skapandet

Jag använder AI i mitt skapande, och jag har alltid varit öppen med det.

AI är dock inte kreativiteten. Inte idén. Inte berättelsen.

AI är verktyget jag använder för att ge form åt det jag redan ser, hör och känner inom mig. Det finns inget snabbt i den här processen. Inga genvägar. Det är timmar, sena kvällar, omtag, tvivel och stunder av ren glädje när något äntligen klickar.

Skapandet

Mitt skapande börjar alltid inifrån. I bilder, känslor, stämningar och rörelser som jag ofta ser och känner långt innan de finns i världen. Skapandet i Superkänslorna har vuxit fram genom intuition, nyfikenhet och ett aktivt hantverk. Genom att prova, justera, fördjupa och börja om. Om och om igen. Varje uttryck formas steg för steg, med närvaro och omsorg.

Jag använder AI-baserade verktyg som en del av processen, men jag är alltid den som leder, väljer och avgör. Allt material efterbearbetas, redigeras och formas av mig, oavsett om det handlar om musik, bild eller animation.

Tekniken hjälper mig att ge form åt det jag redan bär på, men riktningen, uttrycket och själen kommer alltid från mänsklig erfarenhet och kreativ intention.

Respekt och ansvar

När ny teknik växer fram väcker den ofta starka känslor. Rädsla, oro och nyfikenhet. Ibland allt på samma gång. Det är en helt naturlig mänsklig reaktion.

Jag har stor respekt för musiker, konstnärer, illustratörer och kreatörer, och för det mänskliga skapandet i stort. Ingen teknik kommer någonsin kunna ersätta det. Tvärtom tror jag att vi behöver det mänskliga uttrycket mer än någonsin i en tid som förändras snabbt.

All inspiration jag tar in filtreras genom mitt liv, min blick och min intention. För mig handlar det inte om att ersätta det mänskliga, utan om att använda nya verktyg på ett sätt som bevarar det som är viktigast. Närvaro, känsla och mening. Superkänslorna finns för att hjälpa människor att våga blicka inåt och komma närmare sig själva.

Superkänslorna är ett hjärteprojekt. Skapat för barn. För trygghet. För igenkänning. För att känslor inte ska behöva bli något farligt, skamligt eller ensamt.

Om ny teknik kan hjälpa mig att nå fler barn, fler familjer och fler klassrum, samtidigt som den för oss närmare känslor, närvaro och det som gör oss mänskliga, då väljer jag att använda den med omsorg, ansvar och kärlek.

Sofie
Grundare av Little Hearts